I dag är det ett
halvt år
sedan bombningarna den 22 juli.
Vi var nere i området runt där det smällde i dag i samband med att det
var dopfest i
Svenska Margaretakyrkan,
där Johanna döptes i höstas.
Kyrkan ligger alldeles i närheten av där bomben smällde, och fick
fönstren förstörda
i smällen.
Så fort man är i området blir man påmind om bombningen, ett stort område
runt regeringsbyggnaden är fortfarande avspärrat och på huvudbiblioteket,
som ligger vägg i vägg med kyrkan, är huvudingången fortfarande stängd
på grund av skador.
Bussen kör omvägar och utanför
VG-huset
hänger fortfarande 22 juli-tidningen, i en spräckt glasmonter.
Ett halvt år, sex månader.
Lika gammal som
Johanna
blev för lite över två veckor sedan.
Johanna, som låg inlagd med virusinfektion på barnavdelningen på Ullevål
sjukhus fredagen den 22 juli förra året, men som blev utskriven i förtid
för att de behövde plats för att ta hand om
Utøya-offren.
Fast det visste vi ju inte riktigt då, på eftermiddagen, när ambulanserna
först började rycka ut, för att ta hand om de skadade från centrumbombningen.
När jag såg TV-bussarna rulla in för att kunna filma det och intervjua
presstalesmän.
Djupet av vad som hände förstod vi inte förrän vi såg det rulla ut på alla
TV-kanaler; NRK som sände samma nyhetsprogram på alla sina kanaler, och
vars program också gick på några av de vanligtvis konkurrerande
kommersiella kanalerna.
TV2 som med sin Nyhetskanalen som upprepade nyheterna timme efter timme,
alltjämt med nya detaljer.
Men det allra värsta var dagen efter, när siffran på antalet Utøyaoffer
publicerades.
Då kändes det lite konstigt att bo i Oslo.
På lördagskvällen var jag tvungen att gå ut och gå en långpromenad bara
för att se att det mesta av staden trots allt fortfarande var kvar.
Det var det.
Det är det fortfarande.