Så där ja, då var vi färdiga med det mesta av årets helgdagar, efter att ha lyckats klämma in fyra röda dagar på lika många veckor i maj så ska vi nu klara oss utan extra fridagar helt fram till jul. Nåväl, lite semester ska man väl hinna med, förstås.

Gratulerer med dagen, Norge. Men korpsmusikk klokken seks, er ikke det litt tidig? :-)

Vad är det med mig och Apple-maskinvara egentligen? Det här är min andra bärbara Mac, och den andra jag lämnar in på service. Förra gången var det ett trasigt moderkort som gjorde att skärmbelysningen inte fungerade som den skulle. Den här gången är jag övertygad om att det är ett programvarufel, datorn vägrar starta från viloläget i OS X, men Apples supportavdelning (ja, jag ringde dem!) ville jag skulle lämna in datorn i alla fall.

Så fint det är när saker får ett vetenskapligt namn, så att man kan förklara det. Prosopagnosi, eller ansiktsblindhet, innebär att man har svårt för att känna igen ansikten. Jag har det, ibland. Fast, förstås, jag känner igen de allra flesta ansikten, i alla fall ansiktena till dem jag umgås med ofta och mycket med, och så länge det inte blir allt för stora grupper. Är jag i en stor grupp av folk måste jag ibland leta länge, till och med för att känna igen mina närmaste, och det är ganska jobbigt.

Folk jag träffar sällan, eller bara korta stunder, har jag ännu svårare för. Jag har lärt mig känna igen nästan alla som jobbar på barnens dagis, men det är bara ett fåtal jag även kan koppla till ett namn. Barnens föräldrar kan jag känna igen, men sällan förknippa med vilket barn de hör till, och att känna igen dem utanför dagis är mer eller mindre omöjligt.

Någon gång ibland kan jag se på Jenny eller Johanna och för mitt liv inte känna igen deras ansikten, samtidigt som jag vet att det är dem på sättet de är och beter sig. Det är inte ofta det sker, men när det sker känns det lite konstigt. Det är ju i alla fall tur att ingen av dem visar några som helst tecken på att inte känna igen mig i alla fall.

Jag kan inte heller visualisera ansikten. Det har hänt, om jag koncentrerar mig ordentligt, att jag kan få fram ett ansikte för min inre syn när jag blundar, men det är så mycket enklare att få fram ett träd eller en strand eller ett hus än ett ansikte. Jag kan inte minnas att jag någonsin har kunnat göra det och har väl aldrig egentligen tänkt mycket över det, jag har bara utgått från att alla andra också fungerar på samma sätt. Men kanske de inte gör det och kanske det här kan vara en förklaring till varför jag alltid trott jag varit så tankspridd när jag inte känt igen gamla skolkamrater jag träffat på i en butik eller så.

Men så väldigt illa kan det nog inte vara, jag kan ju känna igen både Kirk och Picard. Vad mer behöver man, egentligen?

Så var det bara ett par dagar kvar av april månad. Det känns som den här månaden har gått fort, tycker det inte alls var länge sedan det var full vinter och nu är vi i slutet av april och vårvädret har verkligen kommit, förhoppningsvis för att stanna. I dag gick det till och med att sitta ute i solskenet i t-tröja.

Snart stundar maj, en månad som bjuder på många fridagar i år. Redan nästa vecka börjar det hela med första maj på onsdag, så är det Kristi himmelsfärdsdag på torsdagen nästa vecka. Därefter blir det långhelg med sjuttonde maj på fredag och så annandag pingst på måndagen därefter. Det är bara den allra sista veckan i maj som innehåller fem arbetsdagar. Inte dumt alls.

Förresten, om du är på jakt efter en fin lägenhet centralt i Oslo så är det en fin till salu just nu… Den verkar ha växt med fyra kvadratmeter sedan sist. Jag undrar hur det hände? Om den är för dyr och stor så finns det en lite mindre lägenhet i huset intill också till salu just nu.