Hopp over introduksjonen.

UlveBlogg

Betraktninger fra en svenske i Norge.

Her finner du min lille rableblokk hvor jeg skriver ting jeg tenker på.

I min blogg skriver jeg om livets små og store urettferdigheter, om søppelpost, veterandatamaskiner, brettspill, nordmenn, aktuelle og uaktuelle hendelser, teknikk og hva som nå faller meg inn – med andre ord et eneste stort sammensurium. Alle meninger som blir beskrevet er naturligvis mine egne, og alle likheter med levende personer er selvfølgelig med hensikt.

Disse sidene bruker automatisk språkvalg, og hvis du heller ønsker å lese på engelsk kan du isteden velge denne siden. Se hjelpen for info om hvordan du får din nettleser til å velge riktig språk automatisk. En månedsoversikt er også tilgjengelig.

© Opphavsrett til all tekst og bilder eies av Peter Krefting når ikke annet er angitt. Mer om forfatteren.

Ett år har gått

Publisert: Søndag 2012-07-22. Ikke tilgjengelig på norsk (oversett automatiskt).

I dag är det ett år sedan bombningen i Oslo centrum och skottdramat på Utøya. Jag minns det som en overklig dag, jag var på Ullevål sjukhus där Johanna var inlagd med feber när personalen kom in och sa åt oss att slå på teven; de hade fått ett larm och blivit försatta i beredskap. Jag minns förvirringen i de första nyhetsreportagen innan man kom på det klara med vad som faktiskt hade hänt; det var många spekulationer, både vad som hade hänt och vem som kunde ligga bakom.

Senare på dagen började rapporterna om skotten på Utøya och eftersom det var ungdomar där och Ullevål var det sjukhus som hade kapacitet till att ta emot dem, så blev Johanna utskriven. Jag minns bilresan till sjukhuset tillsammans med mina föräldrar, som var på dagsbesök, som märklig. Radions nyheter spekulerade i gärningsman i alla möjliga riktningar. Ingen av dem skulle visa sig vara riktig.

Dagen efter var den märkligaste. Jag vaknade tidigt och gick och satte mig för att slå upp de senaste nyhetsrubrikerna. Talen på antal dödade som rullade i tevegrafiken var så overklig att jag inte klarade av att se mer. Vi slog av och försökte ha en så normal dag som möjligt, i sommarsolen gick vi ut till närmaste kafé och fikade tillsammans. Jag hade ett ärende in på elektronikaffären intill, och där rullade naturligtvis nyheterna på alla skärmar.

På kvällen den tjugotredje såg vi på nyheter, den ena rapporten mer dyster än den andra. Jag kände att jag var tvungen att bara komma ut och se att staden stod kvar. Det gjorde den, även om staden kändes extra öde.

Den tjugofjärde orkade vi inte stanna kvar inne i centrum längre, så då tog vi bussen och åkte för att hälsa på svärföräldrarna. Det var både gott och svårt att vara borta, vi såg bilder rulla ut från gator i staden som vi gått så många gånger; sprängningen utfördes ju bara ett par hundra meter från Svenska kyrkan som jag besökt flera gånger, och den fick sina fint målade fönster förstörda i sprängningen. När vi kom tillbaka gick vi ned och såg blomsterhavet och lade ned en liten markering.

Sprängningen märks fortfarande av i Oslo, vår vanliga buss går fortfarande en omväg runt centrum, gator är fortfarande avstängda, huvudbiblioteket använder fortfarande en sidoingång och svenska kyrkan saknar fortfarande målningar på fönstren. Men livet går sin gilla gång trots det. Livet går vidare, även när det finns folk som vill förstöra det. Jag trivs fortfarande i mitt lilla nya hemland.

Kategorier: livet. Del: Facebook, Google+, e-post

| | Siste artikler | Denne måneden | Alle måneder og kategorier

Denne siden leses best på Internett.

peter@softwolves.pp.se