Skip past introduction.

WolfBlog

Reflections from a Swede in Norway.

Here you will find my small graffiti board where I write about things I come to think about.

In my blog, I write about the general unfairness of life, about spam mail, vintage computers, board games, Norwegians, current and not-so-current affairs, technology and whatever else occurs to me — in other words, a glorious mess. All opinion expressed here are of course my own, and all similarities with any living people is of course intentional.

These pages are using automatic language selection, if you prefer to read in Swedish, please use this page instead. See the help for info on how to make your web browser select the correct language automatically. A monthly overview is also available.

All text and pictures © copyright Peter Krefting, unless otherwise noted. More about the author.

Ett år har gått

Published: Sunday 2012-07-22. Not available in English (automatic translation).

I dag är det ett år sedan bombningen i Oslo centrum och skottdramat på Utøya. Jag minns det som en overklig dag, jag var på Ullevål sjukhus där Johanna var inlagd med feber när personalen kom in och sa åt oss att slå på teven; de hade fått ett larm och blivit försatta i beredskap. Jag minns förvirringen i de första nyhetsreportagen innan man kom på det klara med vad som faktiskt hade hänt; det var många spekulationer, både vad som hade hänt och vem som kunde ligga bakom.

Senare på dagen började rapporterna om skotten på Utøya och eftersom det var ungdomar där och Ullevål var det sjukhus som hade kapacitet till att ta emot dem, så blev Johanna utskriven. Jag minns bilresan till sjukhuset tillsammans med mina föräldrar, som var på dagsbesök, som märklig. Radions nyheter spekulerade i gärningsman i alla möjliga riktningar. Ingen av dem skulle visa sig vara riktig.

Dagen efter var den märkligaste. Jag vaknade tidigt och gick och satte mig för att slå upp de senaste nyhetsrubrikerna. Talen på antal dödade som rullade i tevegrafiken var så overklig att jag inte klarade av att se mer. Vi slog av och försökte ha en så normal dag som möjligt, i sommarsolen gick vi ut till närmaste kafé och fikade tillsammans. Jag hade ett ärende in på elektronikaffären intill, och där rullade naturligtvis nyheterna på alla skärmar.

På kvällen den tjugotredje såg vi på nyheter, den ena rapporten mer dyster än den andra. Jag kände att jag var tvungen att bara komma ut och se att staden stod kvar. Det gjorde den, även om staden kändes extra öde.

Den tjugofjärde orkade vi inte stanna kvar inne i centrum längre, så då tog vi bussen och åkte för att hälsa på svärföräldrarna. Det var både gott och svårt att vara borta, vi såg bilder rulla ut från gator i staden som vi gått så många gånger; sprängningen utfördes ju bara ett par hundra meter från Svenska kyrkan som jag besökt flera gånger, och den fick sina fint målade fönster förstörda i sprängningen. När vi kom tillbaka gick vi ned och såg blomsterhavet och lade ned en liten markering.

Sprängningen märks fortfarande av i Oslo, vår vanliga buss går fortfarande en omväg runt centrum, gator är fortfarande avstängda, huvudbiblioteket använder fortfarande en sidoingång och svenska kyrkan saknar fortfarande målningar på fönstren. Men livet går sin gilla gång trots det. Livet går vidare, även när det finns folk som vill förstöra det. Jag trivs fortfarande i mitt lilla nya hemland.

Categories: life. Share: Facebook, Google+, email

| | Latest postings | This month | All months and categories

This page is best read on the Internet.

peter@softwolves.pp.se