I fredags var jag och såg Avatar tillsammans med ett par vänner. Det var första gången jag såg en 3D-film utanför en Imaxbiograf, och första gången jag såg en riktig spelfilm i 3D och inte bara en dokumentär eller en specialskriven 3D-historia. Eller kanske filmen är en specialskriven 3D-historia? Delar av filmen verkade i alla fall vara perfekta för att visas i 3D.

Ett stort jordiskt företag har rest till planeten Pandora av en enda orsak, att få tag på ett extremt sällsynt mineral. Det finns bara ett problem, den bästa platsen för att utvinna mineralen är rakt under en bosättning av planetens ursprungsbefolkning. För att försöka övertyga befolkningen om att flytta på sig har man tagit i bruk genetiska hybridkroppar, ”avatarer”, som fjärrstyrs av människor. Dessa kroppar liknar den infödda befolkningen, och man hoppas kunna vinna befolkningens tillit och förhandla fram en förflyttning.

Filmen visar människans brutalitet, och även om handlingen är förflyttad till en fjärran planet fungerar den som en kommentar till vad vi gjort mot vår egen planet och våra egna ursprungsbefolkningar. Ibland går den lite överstyr i visuella, tredimensionella specialeffekter, men för det mesta har man lyckats få fram handlingen som det viktiga. Trots att filmen är nästan tre timmar så känns den inte så lång. Filmen är väldig välgjord och fungerar bra i tre dimensioner, även om det ibland känns konstigt när man filmat med oskarpa bakgrunder och när den fast kamerapunkten gör att man inte kan se runt hörnen oavsett hur mycket man vill. Och att textningen flyter i luften tar ett tag att vänja sig vid. Filmen fungerar helt säkert utmärkt i två dimensioner också, men det är en upplevelse att se den i tre, och det rekommenderas å det starkaste.