Tänk att det redan har gått ett år sedan Jenny föddes. På något sätt har det både gått fort och långsamt på en gång. Samtidigt som det känns som i går när jag satt där på sjukhuset, mitt i natten, med Jenny i knät, iklädd en grön operationsdräkt direkt efter kejsarsnittet vid tvåtiden på natten för ett år sedan, så känns de första dagarnas stress med Jennys behandling väldigt avlägsen. Samtidigt som det verkar inte vara så länge sedan Jenny vände sig för första gången så kan jag inte förstå hur liten hon var när blöjorna i storlek 1 och kläderna i storlek 50 var allt för stora.

Livet har förändrat sig det här året. Även om det känns som det alltid varit så här så har jag ett vagt minne av att det fanns en tid när vi båda kunde sova länge på morgonen, att vi inte var utanför dörren förren långt efter tolv på en lördag, eller att vi kunde vara uppe sent på kvällen utan att behöva vara orolig för att vara jättetrött på morgonen dagen efter. Men jag skulle aldrig byta bort det för allt i världen, jag har aldrig haft det så bra som jag har det nu.