Jag vet att risken är uppenbar för att min storebror kallar mig för löjlig förstagångspappa igen, men såsom varande sådan har jag gjort vissa upptäckter:

• Dagarna börjar tidigare än jag kunde tro var möjligt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna kliva upp klockan halv sex på morgonen, och ändå fejka ett leende.
• Min identitet börjar suddas ut. Jag omtalar mig mer och mer i tredje person (skall pappa byta blöja på dig?) och inte heller min fru kallar mig vid namn längre (se, där kommer pappa!).
• Helt plötsligt förstår jag rullstolsburnas frustrationer. Där det är omöjligt att komma fram med rullstol är det också omöjligt att komma fram med barnvagn. De som kan gå i en trappa borde ta den, och inte fylla upp hissen för de som inte kan det. Affärer och restauranger som bara har trappa in från gatan, eller ligger i flera plan utan hiss går fetbort.

Plus mycket mer, förstås. Men det får bli ett annat blogginlägg.