Hopp over introduksjonen.

UlveBlogg

Betraktninger fra en svenske i Norge.

Her finner du min lille rableblokk hvor jeg skriver ting jeg tenker på.

I min blogg skriver jeg om livets små og store urettferdigheter, om søppelpost, veterandatamaskiner, brettspill, nordmenn, aktuelle og uaktuelle hendelser, teknikk og hva som nå faller meg inn – med andre ord et eneste stort sammensurium. Alle meninger som blir beskrevet er naturligvis mine egne, og alle likheter med levende personer er selvfølgelig med hensikt.

Disse sidene bruker automatisk språkvalg, og hvis du heller ønsker å lese på engelsk kan du isteden velge denne siden. Se hjelpen for info om hvordan du får din nettleser til å velge riktig språk automatisk. En månedsoversikt er også tilgjengelig.

© Opphavsrett til all tekst og bilder eies av Peter Krefting når ikke annet er angitt. Mer om forfatteren.

Ännu en söndag, ännu en bordspelssession

Publisert: Søndag 2005-02-06. Ikke tilgjengelig på norsk (oversett automatiskt).

Eftersom det är söndag igen så träffade jag mina brädspelande kompisar för att spela brädspel. Jag har lyckats få flera kollegor från Opera att dyka upp, både inbitna spelare (som jag har blivit) och nyfikna nybörjare. Idag var det Ivar, som leder spelandet, jag, Marit, Daniel och Ian som var med, de fyra sistnämnda Operaiter.

Eftersom Daniel och Ian var lite sent ute och fick vänta på en buss började Ivar, Marit och jag med ett snabbt parti Quicksand. Quicksand är ett spel som jag första gången spelade på NärCon i höstas och som går ut på att sex äventyrare skall ta sig genom en farlig djungel och fram till ett antikt tempel. Det som är speciellt med spelet är att ingen vet vem som är vem, och oavsett antal spelare så är alla sex upptäckare med i spelet. Konsten är att få dina motspelare att flytta din pjäs utan att de är medvetna om det. Den här gången lyckades Ivar totalt lura oss andra genom att själv knappt flytta sin svarta pjäs, vilket gjorde att den kom långt efter i början och vi andra inte trodde det var någon som hade den. Därför flyttade vi den gärna mot slutet, vilket gjorde att Ivar enkelt kunde få den i mål och därmed vinna spelet...

Efter att Ian och Daniel äntligen lyckats ta sig upp till Nydalen spelade vi Ticket to ride, ett spel där det gäller att järnvägslinjer i Nordamerika enligt de uppdrag (tickets, biljetter) man får. I början av spelet blir varje spelare tilldelad tre uppdrag, av vilka man måste behålla två; för att lyckas bör man helst ha linjer som påminner om varandra, till exempel två väst-östliga linjer eller två nord-sydliga. Jag lyckades få två som ”enkelt” kunde byggas med en järnvägslinje och som dessutom var värda en hel del poäng, så jag hade en bra startposition.

Under varje drag kan man antingen dra två byggkort i olika färger, eller så kan man bygga genom att spela ett antal byggkort i samma färg (och på de flesta linjer måste man ha rätt färg för att bygga), eller så kan man dra nya uppdrag. Det gäller att inte vänta för länge med att börja bygga, för då kan man väldigt lätt bli blockerad (speciellt när man spelar med många spelare, vi var fem), men man får inte börja för tidigt, då kan man avslöja sig. En bit in i spelet drog de flesta fler uppdrag, så även jag. När man gör det tar man tre nya biljetter och måste behålla minst ett. Jag hade väldigt tur att få två till linjer som jag redan hade byggt en stor del av (jag var färdig med mina ursprungliga uppdrag) och klarade dessutom av att färdigställa dessa.

Vid poängberäkningen får man dels poäng för alla de dellinjer man byggt, med fler poäng för längre dellinjer, dels för uppdragen (med minuspoäng för de man inte klarar), samt att den som har den längsta sammanhängande linjen får tio extrapoäng. Jag lyckades vinna med en poäng över Ivar (126 mot 125) genom att de fyra uppdragen jag fick var uppfyllda, trots att Ivar fick den längsta linjen och hade flera väldigt långa dellinjer. Mina uppdrag var helt enkelt värda många poäng (totalt över 60). Det var väldigt tydligt att det var en stor fördel att ha spelat spelet tidigare, eftersom varken Marit, Ian eller Daniel, som inte spelat förut, var i närheten av mig och Ivar. Det var å andra sidan inte jag heller första gången jag spelade.

Dagens tredje spel var Citadels, ett spel där varje spelare väljer en av åtta tillgängliga roller och bygger byggnader i sin egen stad. Varje byggnad kostar ett antal pengar att bygga och i slutet av spelet räknar man samman värdet på de olika byggnaderna, den som har mest poäng vinner.

Jag fick redan från början ett par riktigt bra (men väldigt dyra) byggnader på hand och försökte spara ihop pengar till att bygga dem. Det var uppenbarligen en riktigt urusel strategi, för båda gångerna jag lyckats samla ihop tillräckligt med pengar lyckades jag bli bestulen (en av rollerna man kan välja är tjuv) på alla mina pengar, bägge gångerna av Daniel. Jag kom ohjälpligt sist med åtta poäng, medan Ian vann med över 20 poäng, med Ivar tvåa och Marit trea bara några få poäng bakom.

Efter Citadels var Marit tvungen att gå, så vi var bara fyra kvar. Först spelade vi ett parti Power Grid, ett spel jag beskrivit i detalj tidigare. För en gångs skull tog inte spelet slut så fort vi nått ”fas tre”, vilket innebar att samtliga kraftverk blev tillgängliga att köpa. Daniel lyckades med den imponerande bedriften att kunna försörja 17 städer med bara två stavar uran i den sista rundan, genom att ha två riktigt bra kärnkraftverk och det självgående fusionskraftverket, det dyraste kraftverket i hela spelet. Med en råvarukostnad på fem electro för 17 städer vann han naturligtvis spelet, med mig som tvåa med 16 städer försörjda av tre oljekraftverk. Ian och Ivar hade bägge femton städer de kunde försörja, vilket innebar att pengarna var utslagsfaktorn. Eftersom Ian hade fyra electro, medan Ivar bara hade två efter sista rundans inköp, kom Ian trea.

Efter en välbehövlig matpaus spelade vi Tigris & Euphrates, ett spel som Ian beskrev i detalj efter förra gången vi spelade det. Det är verkligen ett intressant och underhållande spel. Reglerna är nästan omöjliga att förstå första gången man får dem förklarade, men man får en riktig aha-upplevelse när man spelar spelet, eftersom de då blir helt uppenbara.

För att få poäng i spelet måste man balansera de fyra poängfärgerna, eftersom endast fullständiga uppsättningar räknas. Jag lyckades att få åtta poäng i både svart, rött och blått, medan jag bara hade sex poäng i grönt. Som tur var hade jag lyckats få tag i två ”skatter” tidigt i spelet. Dessa räknas som jokrar och jag kunde därmed få ihop även åtta gröna poäng. De flesta andra hade en väldig övervikt av någon färg, något som är väldigt vanligt, men ingen lyckades slå mina åtta poäng.

Två vinster och en andraplats på fem spel är ett riktigt bra facit, tycker jag. Nu är det naturligtvis inte att vinna som är det viktiga, det bästa är att träffas och ha kul. Men det är förstås aldrig fel att vinna lite ibland.

Denne artikkelen er referert i: Anmeldelse: Ticket to Ride – Europe.

Kategorier: spill. Del: Facebook, Google+, e-post

| | Siste artikler | Denne måneden | Alle måneder og kategorier

Denne siden leses best på Internett.

peter@softwolves.pp.se